För några år sedan kom jag över Harold Pinters pjäs Presskonferens och fastnade direkt för den skarpa, dråpliga och väldigt obehagliga texten. Den korta pjäsen talar om ett samhälle jag känner mig rädd för och hela handlingen ryms egentligen i första repliken:

"Var det inte så att ni var chef över säkerhetspolisen innan ni blev kulturminister?"

Pjäsen är en intervju mellan en nytillträdd kulturminister och en journalist där ministern beskriver sin syn på kulturens roll i samhället. Det är en komisk idé – att chefen för SÄPO skulle efterträda Alice Bah Kuhnke. De jobbar ju i två helt olika världar med helt olika syften. Varför skulle säkerhetspolisen ens bry sig om kulturpolitiken? Jag tror inte de gör det i Sverige – men runt om i världen finns en rad länder där polisen i högsta grad involverade i frågor om kultur och yttrandefrihet. Jag kommer att tänka på det berömda citatet som står på en av väggarna i radiohuset i Berlin:

”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver.”

Det var propagandaministern Joseph Goebbels som stod bakom de orden, men de skulle lika gärna kunna ha yttrats av kulturministern i Pinters pjäs.

Samtidigt som jag läste pjäsen, började högerextrema partier växa sig starkare i Sverige och i övriga Europa. Under en resa till Budapest såg jag på nära håll hur politiken präglade kulturlivet. Konstnärer jag träffade berättade om hur utrymmen för samhällskritisk konst stängdes ner, hur anslag ströps och röster tystades. Hemma i Sverige fick retoriken från vissa partier allt större utrymme och det började mer och mer talas om bevarandet av kulturarvet, utformningen av en lista över svensk litteraturkanon och att vissa konstverk inte var lämpliga i en offentlig miljö.

Pjäsen som skildrar ett samhälle där kulturen styrs uppifrån, kändes alltmer aktuell. Jag började tänka på vad det är hos konsten som är så farligt? Handlar det om att jag i mötet med konsten får vara helt fri? Fri i tanken, fri i blicken, fri i lyssnandet? Att konstnären uttrycker något som är bortom begränsningar och regler?

Ju mer jag funderade på dessa frågor, kände jag hur angeläget det var för mig att sätta upp Presskonferensen. Eftersom den var så kort, bara fem sidor, bestämde jag mig för att försöka genomföra en rikstäckande performance, där kulturministrar vid ett och samma tillfälle, med samma inramning och scenografi, framträder i städer över hela Sverige. Nu har teatrar över hela landet hakat på och tillsammans kommer vi den 10:e februari 2018 att genomföra en landsomfattande föreställning av Harold Pinters pjäs. Kanske kan vi då tillsammans prata om varför vi behöver konst?

I januari 2017, ett år innan vår performance, deklarerade Donald Trump att han vill stänga National Endowment for the Arts, den amerikanska motsvarigheten till Kulturrådet. Då insåg jag att det är på riktigt. Konst är livsfarligt.

Anna Sjövall

VD och Konstnärlig ledare för Teater Halland, samt regissör och initiativtagare till Presskonferensen